Missbruks- och beroendevård

Det är inte ovanligt att personer med missbruks- och beroendeproblem samtidigt har andra hälsoproblem. Det gör dem extra utsatta för brister i samordning mellan olika verksamheter. Dessutom vet vi att socialtjänsten och hälso- och sjukvården i missbruks- och beroendevården har gränsdragningsproblem.

Otydligheten innebär att vårdbehov bedöms utifrån olika principer och att insatser ges enligt olika lagstiftningar. IVO ser också tecken på att socialtjänsten är passiv i sin handläggning och inte alltid erbjuder insatser som svarar mot personernas behov.

Iakttagelser för 2019

Vården och omsorgen för personer med missbruks- och beroendeproblem är inte tillräckligt samordnad

IVO har rapporterat om brister i samordningen för personer med missbruks- och beroendeproblem sedan myndigheten bildades 2013. Vi fortsätter att se brister i samordningen av vården och omsorgen för personer med missbruks- och beroendeproblem i vår tillsyn. Vi har under året gjort en särskild genomgång av 57 egeninitierade tillsyner där IVO har riktat kritik. I 9 ärenden handlar kritiken om brister i samordningen. Vi kan också konstatera att det behövs förbättringar när det gäller överenskommelser mellan kommuner och regioner, rutiner för att informera om samordnade individuella planer och rutiner för intern samordning i kommunerna.

Det finns indikationer på att socialtjänsten inte alltid erbjuder insatser som svarar mot personernas behov och är passiv i sin handläggning

Vi ser olika indikationer på passiv handläggning, till exempel att förhandsbedömningar och utredningar inte alltid bedrivs skyndsamt. Av de 57 egeninitierade tillsyner med kritik ser vi i 16 ärenden (28 procent) att en beviljad insats inte motsvarar individens behov. Det innebär att de beviljade insatserna inte har varit lämpliga för att kunna hjälpa de berörda personerna ur sitt missbruk på ett effektivt sätt. I 17 av 57 (30 procent) av de tillsynerna riktade vi kritik för brister i tillämpningen av lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), exempelvis för att socialtjänsten inte alltid har inlett utredning trots att det kan finnas skäl att bereda en person tvångsvård för sitt missbruk.

Färre ansökningar om att bedriva verksamhet med behandling av missbruk har inkommit, men andelen beviljade tillstånd har ökat

Antalet ansökningar från privata aktörer om nytt tillstånd att bedriva verksamhet med behandling av missbruk har minskat. Under 2019 kom det in 11 ansökningar till IVO om att bedriva verksamhet med behandling av missbruk. Det är en minskning med 80 procent jämfört med 2018. Samtidigt har andelen beviljade tillstånd ökat från 24 procent 2017 till 67 procent 2019.

IVO riktade kritik i 30 procent av våra egeninitierade ärenden för brister i det systematiska kvalitetsarbetet

Vi ser att förbättringar inte alltid sker, trots tydliga indikationer om att så behöver ske. I de 57 egeninitierade tillsyner där vi har riktat kritik gäller 17 ärenden brister i det systematiska kvalitetsarbetet (30 procent). 11 av 17 (drygt 60 procent) handlar om brister i klagomål- och avvikelsehanteringen. Vi konstaterar att de brister som IVO ser i tillsynen inte alltid åtgärdas, utan får lov att fortgå.