Vad gäller kring besöksförbud och andra begränsande åtgärder bostäder med särskild service enligt LSS?

Uppdaterad 2020-09-30

 

Det har kommit till IVO:s kännedom att det på bostäder med särskild service enligt lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, har införts generella besöksförbud och andra begränsande åtgärder med anledning av covid 19-pandemin.

 

Bland annat har det framkommit att boende inte får personalstöd om de väljer att gå till sin praktikplats och att boende inte görs delaktiga i beslut som innebär att de inte får träffa nära anhöriga. För personer med funktionsnedsättning, till exempel autism, är det av stor betydelse att upprätthålla en struktur som den enskilde känner igen. Frånvaron av en känd struktur kan leda till oro och stress.

 

Utgångspunkten är att vård och omsorg bygger på frivillighet. Inom verksamhet som bedrivs enligt LSS, socialtjänstlag (2001:453), SoL, och hälso- och sjukvårdslag (2017:30), HSL, får inte åtgärder vidtas mot den enskildes vilja. Verksamheten ska utgå från respekt för den enskildes självbestämmande och integritet. I LSS, liksom i SoL och HSL, saknas stöd för att vidta tvångs- och begränsningsåtgärder, det vill säga olika former av åtgärder vars syfte är att begränsa den enskilde eller utöva tvång mot denne.

 

Samtidigt ska verksamheten bedrivas på ett sätt som är tryggt och säkert för de boende, vilket kan innebära att verksamheten behöver ta ställning till om de ska avråda från besökare med hänvisning till smittrisken. Ett sådant avrådande kan inte jämställas med ett förbud.

  

Vad är tvångs- och begränsningsåtgärder respektive tillåtna skyddsåtgärder?

Tvångs- och begränsningsåtgärder kan beskrivas som olika former av åtgärder, vars syfte är att begränsa eller utöva tvång mot en enskild. Det kan också vara så att åtgärden har till syfte att skydda eller underlätta för den enskilde, men utan att den enskilde har gett sitt samtycke till åtgärden.

 

Om en åtgärd har ett tydligt syfte att skydda, stödja, hjälpa eller aktivera den enskilde, och den enskilde har gett ett samtycke till åtgärden, kan den betraktas som en tillåten skyddsåtgärd.  Åtgärden och samtycket måste dokumenteras i enlighet med 21 a § LSS och för att en begränsande åtgärd ska kunna betraktas som en skyddsåtgärd krävs en individuell bedömning. Åtgärden får inte ske slentrianmässigt och den måste följas upp. Innan en begränsande åtgärd vidtas behöver syftet med åtgärden klarläggas (Frågor och svar om tvångs- och skyddsåtgärder inom vård och omsorg av vuxna, Kunskapsguiden).

 

Även om en åtgärd bedöms vara en skyddsåtgärd, och därmed tillåten, betyder det inte nödvändigtvis att åtgärden är den mest lämpade. Samtliga åtgärder som vidtas inom vården och omsorgen ska vara av god kvalitet och utgå från den enskildes behov och förutsättningar. Därför kan det finnas skäl att både ifrågasätta åtgärdens lämplighet som sådan och söka efter mindre ingripande lösningar som en del i arbetet med att ge den enskilde en bra vård och omsorg (Kunskapsguiden.se januari 2020).

 

Vad ger IVO och Socialstyrelsen för svar?  

Socialstyrelsen har på sin webbplats publicerat följande svar på frågan om LSS-bostäder kan förbjuda boende att ta emot besök.

 

”Nej, men det är möjligt att vid behov föreslå och hjälpa till att ordna andra sätt att ha kontakt, än via ett fysiskt besök. Personalen kan behöva informera den som får insatser och närstående, om eventuella risker för smittspridning vid besök. Det blir särskilt viktigt om det finns personer som tillhör riskgrupperna på boendet.

 

LSS-insatser är frivilliga och ska bygga på respekt för den enskildes självbestämmande och integritet. Varje lägenhet inom ett LSS-boende är personens egen bostad. Det finns inte några bestämmelser som gör att man mot den enskildes vilja kan begränsa besök från exempelvis anhöriga och vänner i deras boende (jfr. JO 2006/07 s. 277, JO 2019/20 s 460 och prop. 1995/96:196 s. 11).”

 

IVO har på sin webbplats publicerat svar på frågan om LSS-boenden och HVB-hem får låsa dörren till verksamheten eller hindra de boende från att ta emot besök i syfte att minska risken för smittspridning.

 

Smittskyddslagen (2004:168) ger stöd för att vissa åtgärder kan vidtas av smittskyddsläkare/allmän förvaltningsdomstol mot den enskildes vilja för att förhindra smittspridning. Varje region ansvarar för att behövliga smittskyddsåtgärder vidtas inom regionens område. I varje region ska det finnas en smittskyddsläkare. Smittskyddsläkaren har ett samlat ansvar för smittskyddsarbetet inom regionen och ska samverka med andra myndigheter och hälso- och sjukvårdspersonal för att förebygga och begränsa utbrott eller spridning av smittsamma sjukdomar.

 

Mer information om smittskydd

 

Tillämpliga bestämmelser

Av 1 kap. 2 § Regeringsformen (1974:152), RF, framgår bland annat att det allmänna ska värna den enskildes privat- och familjeliv. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av funktionshinder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. Detta så kallade målsättningsstadgande betraktas inte som rättsligt bindande utan ska närmast ses som en portalparagraf.

 

Av 2 kap. 19 § RF framgår att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid mot Sveriges åtaganden i enlighet med den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). Av artikel 8, rätt till skydd för privat- och familjeliv, i lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, framgår att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Offentlig myndighet får inte inskränka denna rättighet annat än med stöd av lag, om detta i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

 

Enligt 5 § LSS ska verksamhet enligt denna lag främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 § LSS. Målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. 

 

Av 6 § LSS framgår följande: Verksamheten ska vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde ska i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatsen som ges.

 

Enligt 9 § 8-9 LSS är insatserna för särskilt stöd och service bland annat bostad med särskild service för barn eller ungdomar och för vuxna.

 

Av 13 § LSS framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i fråga om verksamhet enligt 9 § LSS, meddela föreskrifter till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa. 

 

Motsvarande bestämmelse finns i 16 kap. 10 § SoL, och avser föreskrifter inom socialtjänsten som behövs till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa i verksamhet som avser bland annat barn och unga, äldre personer och personer med funktionsnedsättning. Med stöd av den bestämmelsen fanns mellan 1 april och 30 september 2020 förordningen (2020:163) om tillfälligt förbud mot besök i särskilda boendeformer för äldre. Den upphörde att gälla 1 oktober 2020.