Frågor och svar om Coronaviruset, covid-19

Här hittar du en sammanställning av vanligt förekommande frågor och svar som IVO har fått från vård och omsorg med anledning av covid-19.


Det kan vara svårt att hantera smitta av covid-19 inom psykiatrisk slutenvård. Vid misstänkt smitta kan isolering enligt smittskyddslagen vara aktuell efter beslut av smittskyddsläkare.

En patient inom psykiatrisk slutenvård som har misstänkt covid-19, kan inte avskiljas med hänvisning till lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) eller lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV) enbart i syfte att förhindra att medpatienter eller personal smittas. Beslut om avskiljning ska alltid kopplas till patientens beteende. Däremot kan en person som bär på en anmälningspliktig sjukdom under vissa förutsättningar isoleras enligt smittskyddslagen.

 

Smittskyddslagen kan tillämpas

Eftersom covid-19 är en anmälningspliktig sjukdom ska behandlande läkare som misstänker eller konstaterar fall utan dröjsmål göra en anmälan till regionens smittskyddsläkare, samt till Folkhälsomyndigheten. Den som bär på en allmänfarlig sjukdom får, under vissa förutsättningar, isoleras med stöd av Smittskyddslagen (5 kap. 1 §). Smittskyddsläkaren avgör om ansökan om isolering ska skickas till förvaltningsrätten, som därefter beslutar i frågan.

 

Besöksrestriktioner kan införas

Om det finns en risk för överförande av smitta inom en sluten psykiatrisk verksamhet kan besök till patienterna inskränkas, antingen genom generella besöksförbud eller besök av en viss person eller vissa personer, vilket framgår av 3 § lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård.

 

Avskiljning endast på grund av patientens beteende

För att uppfylla de lagkrav som finns när det gäller avskiljning inom psykiatrisk tvångsvård så får en patient hållas avskild från andra patienter endast om det är nödvändigt på grund av att personen genom aggressivt eller störande beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna (20 § LPT och 8 § LRV).

Från den 1 juli 2020 gäller enligt LPT att en patient som är under 18 år endast får hållas avskild från andra patienter om det är nödvändigt på grund av att hen genom aggressivt beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna och det är uppenbart att andra åtgärder inte är tillräckliga.

 

IVO granskar sex vårdgivare

Under den pågående pandemin har IVO noterat att det i ett antal verksamheter förekommit beslut om att avskilja patienter från medpatienter på grund av misstänkt smitta av covid-19, med hänvisning till LPT och LRV, utan att det förekommit aggressivt eller störande beteende. 

Med anledning av detta har IVO beslutat om att öppna tillsynsärenden vid sex olika vårdgivare spridda över landet, för att närmare granska de aktuella besluten.

 

Mer information hos Socialstyrelsen

På Socialstyrelsens webbplats med frågor och svar om covid-19 finns mer information om vård i samband med misstänkt eller konstaterad covid-19 inom psykiatrisk tvångsvård.

Det har kommit till IVO:s kännedom att det på bostäder med särskild service enligt lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, har införts generella besöksförbud och andra begränsande åtgärder med anledning av covid 19-pandemin.

 

Bland annat har det framkommit att boende inte får personalstöd om de väljer att gå till sin praktikplats och att boende inte görs delaktiga i beslut som innebär att de inte får träffa nära anhöriga. För personer med funktionsnedsättning, till exempel autism, är det av stor betydelse att upprätthålla en struktur som den enskilde känner igen. Frånvaron av en känd struktur kan leda till oro och stress.

 

Utgångspunkten är att vård och omsorg bygger på frivillighet. Inom verksamhet som bedrivs enligt LSS, socialtjänstlag (2001:453), SoL, och hälso- och sjukvårdslag (2017:30), HSL, får inte åtgärder vidtas mot den enskildes vilja. Verksamheten ska utgå från respekt för den enskildes självbestämmande och integritet. I LSS, liksom i SoL och HSL, saknas stöd för att vidta tvångs- och begränsningsåtgärder, det vill säga olika former av åtgärder vars syfte är att begränsa den enskilde eller utöva tvång mot denne.

 

Samtidigt ska verksamheten bedrivas på ett sätt som är tryggt och säkert för de boende, vilket kan innebära att verksamheten behöver ta ställning till om de ska avråda från besökare med hänvisning till smittrisken. Ett sådant avrådande kan inte jämställas med ett förbud.

 

Förordningen (2020:163) om tillfälligt förbud mot besök i särskilda boendeformer för äldre för att förhindra spridningen av covid-19, gäller endast på särskilda boendeformer för äldre, men inte på gruppbostäder och bostäder med särskild service enligt 9 § 8-9 LSS. Ytterligare information avseende detta finns på Socialstyrelsens hemsida.

 

Vad är tvångs- och begränsningsåtgärder respektive tillåtna skyddsåtgärder?

Tvångs- och begränsningsåtgärder kan beskrivas som olika former av åtgärder, vars syfte är att begränsa eller utöva tvång mot en enskild. Det kan också vara så att åtgärden har till syfte att skydda eller underlätta för den enskilde, men utan att den enskilde har gett sitt samtycke till åtgärden.

 

Om en åtgärd har ett tydligt syfte att skydda, stödja, hjälpa eller aktivera den enskilde, och den enskilde har gett ett samtycke till åtgärden, kan den betraktas som en tillåten skyddsåtgärd.  Åtgärden och samtycket måste dokumenteras i enlighet med 21 a § LSS och för att en begränsande åtgärd ska kunna betraktas som en skyddsåtgärd krävs en individuell bedömning. Åtgärden får inte ske slentrianmässigt och den måste följas upp. Innan en begränsande åtgärd vidtas behöver syftet med åtgärden klarläggas (Frågor och svar om tvångs- och skyddsåtgärder inom vård och omsorg av vuxna, Kunskapsguiden).

 

Även om en åtgärd bedöms vara en skyddsåtgärd, och därmed tillåten, betyder det inte nödvändigtvis att åtgärden är den mest lämpade. Samtliga åtgärder som vidtas inom vården och omsorgen ska vara av god kvalitet och utgå från den enskildes behov och förutsättningar. Därför kan det finnas skäl att både ifrågasätta åtgärdens lämplighet som sådan och söka efter mindre ingripande lösningar som en del i arbetet med att ge den enskilde en bra vård och omsorg (Kunskapsguiden.se januari 2020).

 

Vad ger IVO och Socialstyrelsen för svar?  

Socialstyrelsen har på sin hemsida publicerat följande svar på frågan om LSS-bostäder kan förbjuda boende att ta emot besök.

 

”Nej, men det är möjligt att vid behov föreslå och hjälpa till att ordna andra sätt att ha kontakt, än via ett fysiskt besök. Personalen kan behöva informera den som får insatser och närstående, om eventuella risker för smittspridning vid besök. Det blir särskilt viktigt om det finns personer som tillhör riskgrupperna på boendet.

 

LSS-insatser är frivilliga och ska bygga på respekt för den enskildes självbestämmande och integritet. Varje lägenhet inom ett LSS-boende är personens egen bostad. Det finns inte några bestämmelser som gör att man mot den enskildes vilja kan begränsa besök från exempelvis anhöriga och vänner i deras boende (jfr. JO 2006/07 s. 277, JO 2019/20 s 460 och prop. 1995/96:196 s. 11).”

 

IVO har på sin hemsida publicerat svar på frågan om LSS-boenden och HVB-hem får låsa dörren till verksamheten eller hindra de boende från att ta emot besök i syfte att minska risken för smittspridning.

 

Smittskyddslagen (2004:168) ger stöd för att vissa åtgärder kan vidtas av smittskyddsläkare/allmän förvaltningsdomstol mot den enskildes vilja för att förhindra smittspridning. Varje region ansvarar för att behövliga smittskyddsåtgärder vidtas inom regionens område. I varje region ska det finnas en smittskyddsläkare. Smittskyddsläkaren har ett samlat ansvar för smittskyddsarbetet inom regionen och ska samverka med andra myndigheter och hälso- och sjukvårdspersonal för att förebygga och begränsa utbrott eller spridning av smittsamma sjukdomar.

 

Mer information om smittskydd

 

Tillämpliga bestämmelser

Av 1 kap. 2 § Regeringsformen (1974:152), RF, framgår bland annat att det allmänna ska värna den enskildes privat- och familjeliv. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av funktionshinder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. Detta så kallade målsättningsstadgande betraktas inte som rättsligt bindande utan ska närmast ses som en portalparagraf.

 

Av 2 kap. 19 § RF framgår att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid mot Sveriges åtaganden i enlighet med den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). Av artikel 8, rätt till skydd för privat- och familjeliv, i lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, framgår att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Offentlig myndighet får inte inskränka denna rättighet annat än med stöd av lag, om detta i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

 

Enligt 5 § LSS ska verksamhet enligt denna lag främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 § LSS. Målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. 

 

Av 6 § LSS framgår följande: Verksamheten ska vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde ska i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatsen som ges.

 

Enligt 9 § 8-9 LSS är insatserna för särskilt stöd och service bland annat bostad med särskild service för barn eller ungdomar och för vuxna.

 

Av 13 § LSS framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i fråga om verksamhet enligt 9 § LSS, meddela föreskrifter till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa. 

 

Motsvarande bestämmelse finns i 16 kap. 10 § SoL, och avser föreskrifter inom socialtjänsten som behövs till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa i verksamhet som avser bland annat barn och unga, äldre personer och personer med funktionsnedsättning. Med stöd av den bestämmelsen har förordningen (2020:163) om tillfälligt förbud mot besök i särskilda boendeformer för äldre, för att förhindra spridningen av covid-19, utfärdats den 30 mars 2020.

Starta verksamhet

Du behöver inget särskilt tillstånd från IVO för att starta en provtagningsverksamhet för Covid-19, men om du vill starta en verksamhet som ska bedriva hälso- och sjukvård ska du anmäla den till IVO:s vårdgivarregister. https://www.ivo.se/register/vardgivarregistret/

Det ska finnas en verksamhetschef som ansvarar för verksamheten. Om verksamhetschefen inte har medicinsk kompetens ska det även finnas en person som är medicinskt ledningsansvarig. Generellt sett krävs också att ni tecknar en patientförsäkring. Om verksamheten endast ska utföra provtagning på uppdrag av en offentligt driven hälso- och sjukvårdsverksamhet omfattas ni eventuellt av deras försäkring.

Verksamheten ska ha den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att kunna ge god vård enligt hälso- och sjukvårdslagen. Ni behöver också säkerställa att ni kan uppfylla kraven i övrig lagstiftning, såsom:

  • patientsäkerhetslagen,
  • patientlagen,
  • patientdatalagen,
  • smittskyddslagen och
  • dataskyddsförordningen (GDPR). 

Även Socialstyrelsens föreskrifter ska följas. Se till exempel SOSFS 2011:9 om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete samt HSLF-FS 2017:40 om vårdgivares systematiska patientsäkerhetsarbete. Den som startar en hälso- och sjukvårdsverksamhet ska själv hålla sig informerad om regelverket och följa det.

Om testerna

Tester som används för att till exempel påvisa sjukdom är en medicinteknisk produkt. När en medicinteknisk produkt används inom hälso- och sjukvården ska produkten och användningen vara säker och ändamålsenlig. Det är verksamhetschefen ansvar att se till att användning följer de krav som finns.  Vad gäller CE-märkta produkter innebär det till exempel att de ska användas i enlighet med tillverkarens anvisningar.

 

Läs mer

IVO har fått frågor om hantering av egentillverkning av engångsvisir i samband med nationell brist på skyddsutrustning för vårdpersonal.

Med anledning av den ansträngda situationen är det svårt för vårdgivare att följa det normala förlopp som ska föregå användning av en egentillverkad medicinteknisk produkt.

IVO har inte formell behörighet att bevilja dispens från gällande krav på egentillverkade medicintekniska produkter. Däremot har myndigheten förståelse för den prövning hälso- och sjukvården nu genomgår och att extraordinära åtgärder behöver vidtas för att trygga tillgången på personlig skyddsutrustning.

Vid kommande tillsynsärenden kommer IVO att beakta det gällande läget vid bedömning av de åtgärder hälso- och sjukvården vidtar under den närmaste tiden.

 

Syftet avgör produktklassning

IVO vill också påpeka att det är stor skillnad på olika typer av produkter. Om produkten bedöms som medicinteknisk eller inte påverkar vilket regelverk som ska följas. Alla skyddsvisir är inte medicintekniska produkter, utan kan också vara personlig skyddsutrustning.

Möjligheten till egentillverkning av medicinteknisk produkt gäller i de fall visiret klassas som medicinteknisk produkt. När det gäller en medicinteknisk produkt är det mer rimligt att avsteg från egentillverkningsprocessen görs för ett engångsvisir, som enbart fungerar som stänkskydd, än ett andningsskydd med filterfunktion eller andra produkter som ska ha särskilda egenskaper.

Dokumentera avsteg från regelverk

I sammanhanget vill IVO framhålla vikten av att nödvändiga riskbedömningar görs och att eventuella avsteg från gällande regelverk dokumenteras. IVO förutsätter också att hälso- och sjukvården gör kontinuerliga ställningstaganden av vilka åtgärder som anses nödvändiga.

Samma resonemang som ovan bör kunna tillämpas på exempelvis 3D-printade skalmar som är avsedda att montera oh-plast på. Om fastsättningen av oh-plasten, under nu gällande omständigheter med anledning av covid-19, sker inom hälso- och sjukvården torde dessa kunna ta ansvar för den egentillverkade medicintekniska produkten.

 

Texten är avstämd med Arbetsmiljöverket 

Läs Arbetsmiljöverkets nyhet ”Inga sanktionsavgifter på grund av skyddsutrustning” 

IVO har fått frågor om hur vårdgivaren ska kunna ta ansvar för att de ventilatorer som tillhandahålls bland annat från Socialstyrelsens beredskapslager är säkra att använda.

Inspektionen för vård och omsorg vill inledningsvis tydliggöra den ansvarsfördelning när det gäller tillsyn. Läkemedelsverket utövar tillsyn över tillverkare och de medicintekniska produkter som sätts ut på marknaden. IVO utövar tillsyn över egentillverkade medicintekniska produkter. IVO har också tillsyn över hälso- och sjukvården och dess personal vilket bland annat omfattar tillsyn över hur medicintekniska produkter förskrivs, tas i bruk, används och hanteras.

Normalt införskaffas CE-märkta medicintekniska produkter. Dessa ankomstkontrolleras och testas enligt tillverkarens instruktioner innan de tas i bruk. Vårdgivaren säkerställer också att den personal som ska använda produkterna får den utbildning som krävs för ett säkert handhavande.

Ventilatorer utan CE-märkning

När nu ventilatorer tillhandahålls från bland annat Socialstyrelsens beredskapslager har det kommit till IVO:s kännedom att det ibland saknas CE-märkning och instruktioner för användning och funktionskontroll. Ventilatorerna kan också vara av en äldre modell, där det inte längre går att få tag på reservdelar.

Den medicintekniska lagstiftningen är en produktsäkerhetslagstiftning. Tre europeiska direktiv utgör grunden för regelverket som syftar till att säkerställa att de produkter som sätts ut på marknaden ska vara säkra och lämpliga för sin avsedda användning. Utöver detta finns Socialstyrelsens föreskrift (SOSFS 2008:1) om användning av medicintekniska produkter i hälso- och sjukvården.

Användning ska ske så säkert som möjligt

IVO kan inte medge någon dispens från gällande författningar. I denna hårt pressade situation för hälso- och sjukvården kan det komma att uppstå ett behov av att nyttja befintlig medicinteknisk utrustning som inte är CE-märkt. Att använda medicintekniska produkter med dessa förutsättningar skulle normalt inte anses vara säkert och ändamålsenligt.

Myndigheten har förståelse för den prövning hälso- och sjukvården nu genomgår och att extraordinära åtgärder behöver vidtas för att trygga tillgången till livsavgörande medicintekniska produkter, såsom exempelvis ventilatorer. Det är i detta läge särskilt viktigt att nyttja den kunskap som finns inom vårdgivarens organisation för att se till att användningen av dessa ventilatorer kan ske så säkert som möjligt, till exempel genom funktionstester före användning.

Dokumentera avsteg från regelverk

I sammanhanget vill IVO framhålla vikten av att nödvändiga riskbedömningar görs och att eventuella avsteg från gällande regelverk kontinuerligt dokumenteras. IVO förutsätter också att hälso- och sjukvården gör fortlöpande ställningstaganden av vilka åtgärder som anses nödvändiga. I det fall det är möjligt förutsätter också myndigheten att ankomstkontroll och driftstest utförs innan användning.

Detta ställningstagande kan komma att revideras.

IVO har fått frågor om korttidsplatser vid äldreboenden kan användas utanför befintliga tillstånd, för färdigbehandlade patienter, i syfte att avhjälpa akut brist på vårdplatser inom hälso- och sjukvården.

IVO har inte formell möjlighet att bevilja dispens från gällande krav på tillstånd. Däremot har myndigheten förståelse för den prövning vård och omsorg nu genomgår och att olika aktörer kan behöva vidta extraordinära åtgärder för att tillgängliggöra nödvändiga vårdplatser. Vid kommande tillsyn och tillståndsprövning kommer IVO att beakta det gällande läget vid bedömning av de åtgärder som aktörer inom vård och omsorg vidtar under den närmaste tiden.

I sammanhanget vill IVO framhålla vikten av att nödvändiga riskbedömningar görs och att eventuella avsteg från gällande regelverk dokumenteras. IVO förutsätter också att vård- och omsorgsgivare gör kontinuerliga ställningstaganden av vilka åtgärder som anses nödvändiga.

Denna information kan komma att uppdateras. 

Från och med 1 april 2020 råder ett generellt besöksförbud vid alla äldreboenden i landet. Syftet är att skydda de äldre från att smittas av covid-19. Besöksförbudet regleras i regeringens förordning om tillfälligt förbud mot besök i särskilda boendeformer för äldre för att förhindra spridningen av sjukdomen covid-19. Förordningen gäller till och med 30 juni 2020.

Verksamhetsansvariga för boenden får göra undantag från förbudet i enskilda fall om det finns särskilda omständigheter som motiverar ett undantag och om risken för spridning av coronaviruset är liten.

Mer information om beslutet att införa besöksförbud finns på regeringens webbplats.

Ta del av hela förordningen här.

Besök i samband med vård i livets slutskede kan motivera ett undantag från besöksförbudet. Det är den verksamhetsansvarige för boendet som bedömer om det är lämpligt att göra undantag i det enskilda fallet. Det innebär att bedömningen ska utgå från era specifika omständigheter. I Socialstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av besöksförbudet kan även andra situationer motivera ett undantag, till exempel:

  • behov av besök av en besökande som har en obotlig icke smittsam sjukdom och själv är i livets slutskede och
  • vid stark oro hos den boende som inte bedöms kunna lindras på annat sätt än genom besöket.

 

Läs hela Socialstyrelsens allmänna råd här.

 

Folkhälsomyndigheten har gett ut rekommendationer vid besök i särskilda boenden för äldre. Rekommendationerna ska ge stöd till verksamheterna när de upprättar rutiner för smittförebyggande åtgärder. Läs Folkhälsomyndighetens rekommendation här.

Kommunernas rapportering av ej verkställda beslut ska ske som vanligt, i enlighet med den rapporteringsskyldighet som följer av lag. IVO har inte möjlighet att göra några avsteg från kommunernas rapporteringsskyldighet. I de fall där kommunen gör förändringar i verkställigheten av beslut på grund av covid-19 ska kommunen tydligt ange orsaken i fritextfältet i individrapporten. Det som behöver framgå är orsaken till förseningen med verkställigheten och vilka konsekvenser det har inneburit för den enskilde. Om den enskilde har fått andra insatser i avvaktan på verkställighet ska även detta framgå. Det här gäller även om avbrott sker genom att insatsen är enbart delvis verkställd under minst tre månader.

I sammanhanget vill IVO framhålla vikten av att kommunen dokumenterar i den enskildes journal de bedömningar och omständigheter som rör verkställigheten. Detta kommer att bli särskilt viktigt i de fall där IVO inleder tillsyn genom att begära yttrande och handlingar. IVO kommer att beakta det gällande läget vid bedömning av hur kommunen arbetat med att verkställa beslutet.

Kraven på utdrag ut belastningsregistret framgår av lag. Det finns inga undantagsbestämmelser från kravet och IVO kan inte ge dispens från gällande krav. IVO har dock förståelse för den press som rådande situation innebär och vi kommer att ta hänsyn till detta i vår tillsyn. I vår bedömning kommer vi också ta hänsyn till att regeringen, inför att lagen om registerkontroll vid HVB stiftades, resonerade kring kraven i förhållande till sjukdomsfall bland personalen.

Regeringen skriver bland annat att:
Det kan förekomma fall där extra personal måste tillkallas på grund av till exempel icke förutsebara sjukdomsfall bland den ordinarie personalen och det inte är möjligt att driva verksamheten ens under den korta tid en registerkontroll tar utan att extra personal tillkallas. I sådana fall kan inte ett strikt krav på registerkontroll upprätthållas. Anställningsformen för den extratillkallade personalen bör dock anpassas efter rådande situation och en registerkontroll göras så snart det är möjligt, försåvitt det inte står klart att behovet av extrapersonal kommer att ha upphört redan innan ett registerutdrag kunnat inhämtas.


Mer information finns i regeringens proposition 2006/07:37.

 

IVO har inte formell möjlighet att bevilja dispens från gällande krav på tillstånd. Däremot har myndigheten förståelse för den prövning vård och omsorg nu genomgår och att olika aktörer kan behöva vidta extraordinära åtgärder för att tillgängliggöra nödvändiga vårdplatser. Vid kommande tillsyn och tillståndsprövning kommer IVO att beakta det gällande läget vid bedömning av de åtgärder som aktörer inom vård och omsorg vidtar under den närmsta tiden. 

I sammanhanget vill IVO framhålla vikten av att nödvändiga riskbedömningar görs och att eventuella avsteg från gällande regelverk dokumenteras. IVO förutsätter också att vård- och omsorgsgivare gör kontinuerliga ställningstaganden av vilka åtgärder som anses nödvändiga.

De krav som gäller för en verksamhet normalt sett gäller även vid en kris. För att kunna svara upp mot lagstiftningens krav måste verksamheter inom socialtjänst och hälso- och sjukvård därför planera för att kunna hantera allvarliga händelser.

Kommunens ansvar för krisberedskap och krishantering inom socialtjänst och kommunal hälso- och sjukvård utgår från den ordinarie verksamhetens krav på säkerhet och uthållighet, och från verksamhetens planering för att kunna hantera tillkommande uppgifter.

Det saknas lagstöd för att besluta om en förlängd utredningstid, om det inte finns särskilda skäl. Socialnämnden behöver ta ställning till om det finns särskilda skäl i det enskilda fallet.

IVO hänvisar till UD:s reseavrådan. Socialnämnden bör även göra en bedömning i det enskilda fallet om resan är lämplig och nödvändig. 

Till exempel att bara utföra endast den mest vitala delen av den personliga assistansen eller att begränsa deltagandet i daglig verksamhet.

 

De insatser som är beslutade ska generellt sett utföras för att möta de enskildas behov av stöd. Det är dock viktigt att personal har kännedom om hur de bör agera för att minska risken för smittspridning. 

 

Utförarverksamheten bör även i dialog med brukarna försöka hitta sätt för att minska risken för smittspridning. I Socialstyrelsens meddelandeblad finns mer information om smittskydd, verkställighet och kommunens yttersta ansvar.  

 

Om en nämnd överväger att stänga en verksamhet behöver konsekvenserna för berörda individer analyseras så att dessa personer får det stöd eller den hjälp som de behöver. Om till exempel en daglig verksamhet eller dagverksamhet tillfälligt stängs kan det finnas behov av att omfördela resurser till hemtjänst, en gruppbostad eller till boendestöd.

Precis som vid placering enligt socialtjänstlagen ska barnets bästa särskilt beaktas i bedömningen av hur barnet ska tas omhand. Om verksamheten anser att ett barn som vårdas med stöd av LVU inte bör vara kvar i verksamheten så behöver en kontakt med socialtjänsten tas för diskussion om eventuella åtgärder. 

I Socialstyrelsens meddelandeblad finns mer information om kommunens yttersta ansvar.

En placering enligt socialtjänstlagen är frivillig. Om ett barn insjuknar bör verksamheten samråda med socialtjänsten och med vårdnadshavare om vad som är en lämplig lösning. Kontakt kan också behöva tas med hälso- och sjukvården och med regionens smittskyddsläkare. Barnets bästa ska särskilt beaktas i bedömningen. 

I Socialstyrelsens meddelandeblad finns mer information om kommunens yttersta ansvar.  

På HVB-hemmet ska det finnas lämpliga rutiner för att minska smittspridning. Om verksamheten saknar rutiner bör sådana upprättas. Om HVB-hemmet bedömer att brukaren inte bör vara kvar i verksamheten, bör de ta kontakt med placerande socialtjänst.

HVB-hemmet kan även ta kontakt med kommunen mer allmänt för att rådgöra kring hur de ska planera sin verksamhet. Kommunens yttersta ansvar för att enskilda får det stöd som de behöver innebär att kommunen behöver försäkra sig om att det i enskilt bedrivna verksamheter finns en planering för att kunna hantera konsekvenserna av en allmän smittspridning. Nämnderna behöver därför ha fortlöpande kontakt med dem som fått i uppgift att verkställa beslut enligt SoL, LVU, LVM och LSS och att bedriva hälso- och sjukvård. 

Utgångspunkten är att vård och omsorg bygger på frivillighet. Inom verksamheter som bedrivs enligt socialtjänstlagen (SoL), lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) eller hälso- och sjukvårdslagen (HSL) krävs alltså att de enskilda samtycker till åtgärderna. Samtidigt ska verksamheten bedrivas på ett sätt som är tryggt och säkert för brukarna, vilket kan innebära att verksamheten behöver ta ställning till om de ska avråda från besökare med hänvisning till smittrisken.

Smittskyddslagen ger stöd för att vissa åtgärder kan vidtas mot den enskildes vilja för att förhindra smittspridning. Varje region ansvarar för att behövliga smittskyddsåtgärder vidtas inom regionens område. I varje region ska det finnas en smittskyddsläkare. Smittskyddsläkaren har ett samlat ansvar för smittskyddsarbetet inom regionen och ska samverka med andra myndigheter och hälso- och sjukvårdspersonal för att förebygga och begränsa utbrott eller spridning av smittsamma sjukdomar.

Mer information om smittskydd finns bl.a. att läsa på 1177.se, hos Folkhälsomyndigheten och i Socialstyrelsens meddelandeblad.

Det ska som i normalfallet finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet så att verksamheten kan bedrivas med god kvalitet, se 3 kap. 3 § socialtjänstlagen. Kommuner ansvarar även för att anställda får den utbildning och övning som behövs för att de ska kunna lösa sina uppgifter vid extraordinära händelser i fredstid (2 kap. 8 § lagen om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap).

Arbetsgivaren ska dessutom se till att arbetstagare har eller får särskild utbildning om de smittrisker som kan förekomma i verksamheten. För arbete med risk för kontakt med kroppsvätskor finns vissa utbildningskrav (13 § AFS 2018:4). 

Mer information finns i Socialstyrelsens meddelandeblad ”Socialtjänstens och den kommunala hälso- och sjukvårdens beredskap inför en allmän spridning av covid-19 eller andra liknande infektioner". Där beskrivs bland annat krav på basal hygien, smittskydd och på samverkan mellan olika aktörer.

Det finns även vägledning i Socialstyrelsens föreskrifter om basal hygien och Arbetsmiljöverkets föreskrifter för att skydda personal mot smitta.

Regioners och kommuners ansvar för krisberedskap och krishantering inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten utgår från ansvars- , likhets- och närhetsprincipen. Det innebär att den som ansvarar för en verksamhet under normala förhållanden även har motsvarande ansvar under en kris. Här ingår också att initiera och bedriva sektorsövergripande samverkan.

IVO har ett ansvar att utföra sitt uppdrag även under en kris

IVO följer hur vården och omsorgen hanterar den rådande situationen med covid-19 och gör löpande bedömningar kring hur vi ska bedriva vår tillsyn på bästa sätt i ett pressat läge. Det vi ser i ser i tillsynen i ett normalläge, är ett bidrag till huvudmännen i arbetet med att planera sin verksamhet på ett sådant sätt att de även kan klara av krissituationer.

 

 

Ta del av kortversionen av rapporten "Vad har IVO sett 2019?"

IVO följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer och gör löpande bedömningar av hur tillsyn och tillståndsprövning bedrivs bäst, i ett pressat läge. IVO gör också ständiga bedömningar kring hur vi ska agera när det gäller inspektioner och andra kontakter i tillsynen. IVO för även dialog med andra myndigheter för en samlad bedömning och samordning. Större möten och konferenser som IVO arrangerar kan också komma att ställas in.