En institutionell historia

2016 nov 01

Rapporter

Enskilda boenden enligt socialtjänstlagen för personer med psykiska funktionsnedsättningar.

Sammanfattning

IVO har granskat enskilda (privata) boenden för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Antalet personer i denna typ av boenden understiger i dag 10 000 individer, men det är personer som är beroende av samhällets stöd och som kan vara både utsatta, sårbara och ibland väldigt ensamma. Flera av de enskilda verksamheter som IVO har granskat visar stort engagemang och professionalism. De har både viljan och resurserna att driva ett boende som är av god kvalitet. Dessa utförare kan på detta sätt bidra till att öka kommunernas möjlighet att tillgodose den enskildes olika och ofta specifika behov. IVO har ändå uppmärksammat riskområden kopplade till boendemiljön, som i vissa avseenden präglas av det arv som flera av dagens boenden bär med sig sedan decennier tillbaka. Det handlar både om ett fysiskt och ett psykosocialt arv från tiden då boenden för personer med psykiska funktionsnedsättningar bedrevs i form av institutioner och präglades av det som ofta beskrivs som totalitära system. Boendena var då en förlängning av den psykiatriska vården och inte en del av socialtjänsten.

 

Ett fysiskt och psykosocialt arv

De tillstånd som många av de granskade boendena har för att bedriva verksamhet enligt socialtjänstlagen utfärdades i en tid då andra krav gällde för utformandet av bostäder. På vissa av boendena har det tidigare också bedrivits psykiatrisk verksamhet långt innan socialtjänstlagen tillkom, ibland så långt tillbaka som 1900-talets början. Detta innebär att flera av de permanenta boendena i dag bedrivs i omoderna och icke ändamålsenliga lokaler, inte sällan med en institutionell prägel. Lokalerna erbjuder helt enkelt ingen fullvärdig bostad i enlighet med dagens krav och rekommendationer. Det kan exempelvis handla om att man delar toalett och dusch med andra och att tillgången till kök är begränsad eller till och med obefintlig. Boendena är ofta stora, där många samsas om utrymmet. IVO har också noterat att lokalerna inte alltid är anpassade och ändamålsenliga för personer med fysiska funktionsnedsättningar, trots att sådana personer finns på boendena. Detta påverkar kvaliteten i den omsorg som enskilda får ta del av och inte minst deras möjligheter att leva ett självständigt liv. Konsekvenserna kan i viss mån mildras om verksamheten för övrigt uppvisar god kvalitet. Men om verksamheten inte gör det kan en dålig fysisk miljö bidra till avsevärt sämre omsorg och ibland rena missförhållanden.

 

IVO:s tillsyn visar att det inte bara är lokalerna som är präglade av äldre tiders sätt att bedriva verksamhet, utan även att personalen ibland bär på föreställningar och normer kopplade till det gamla systemets tankemodell. Det kan exempelvis yttra sig genom låsta utrymmen eller generella och otidsenliga regler som inte överensstämmer med rätten till självbestämmande och integritet. Sammantaget bidrar detta till en institutionell miljö.

 

Enskilda blir kvar på tillfälliga boenden

HVB är en placeringsform vid mer tillfälliga behandlingsbehov och är inte avsett att vara ett permanent boende. IVO har dock kunnat konstatera att dessa boenden ibland tenderar att bli permanenta för en del personer. På ett av de granskade tillfälliga boendena fanns personer som hade bott där mer än 20 år. Detta blir problematiskt då lokalerna inte är utformade för ett permanent boende, med allt vad det innebär för den enskildes livskvalitet.

 

Personer med psykiska funktionsnedsättningar som är i behov av ett boende kan i vissa fall ha mycket specifika behov. Detta kan innebära att det inte är så många verksamheter som har tillräckligt med kompetens och resurser för att kvaliteten för den enskilde ska kunna säkerställas. Det kan helt enkelt vara svårt för kommunerna att hitta verksamheter som fungerar för den enskilde. Det bidrar till att tillfälliga boendealternativ så som HVB i vissa fall blir till en permanent lösning.

 

Ett långtgående kommunalt ansvar

Verksamheterna har på olika sätt möjlighet (och skyldighet) att förbättra sina boenden, vilket framgår av tillsynen och denna rapport. Men samtidigt är det kommunen som har det yttersta ansvaret för de placeringar man gör på enskilda boenden – både inför, under och efter placering. IVO har kunnat konstatera i både denna och tidigare tillsyner att uppföljningar inte är prioriterade inom kommunerna och att personer med psykiska funktionsnedsättningar dessutom tillhör en lågprioriterad grupp. Många av de enskilda har också svårt att föra sin talan och saknar i vissa fall närstående eller legal företrädare som gör det åt dem. Tillsammans utgör ovanstående faktorer förklaringar till att personer på enskilda boenden ibland inte har någon återkommande kontakt med kommunen. Deras behov av omsorg riskerar därmed att förbises och deras rättigheter respekteras inte. I den yttersta förlängningen kan kommunernas uteblivna uppföljning av sina placeringar möjliggöra att utsatta människor inte får sina behov tillgodosedda och till och med far illa. Detta är inte acceptabelt. Kommunerna måste ta ett större ansvar för att följa upp sina externa placeringar och att informera enskilda om deras rättigheter.

 

Eftersom verksamheterna ibland erbjuder boenden i otidsenliga lokaler som inte uppfyller dagens krav och rekommendationer borde kommunerna enligt IVO:s mening iaktta stor försiktighet vid placeringar på dessa boenden. Utgångspunkten borde självklart vara att aldrig placera en person för en längre tid eller permanent på ett boende som inte är fullvärdigt.

 

Ett resultat av IVO:s riskbaserade tillsyn

IVO vill med denna rapport lyfta fram iakttagelser som rör boendemiljön på enskilda boenden och som IVO bedömer är särskilt angelägna att diskutera vidare. Rapporten ger således inte en helhetsbild av hur boenden för personer med psykiska funktionsnedsättningar fungerar. Men då forskningen om boenden för personer med psykisk funktionsnedsättning är begränsad kan IVO:s tillsyn ändå bidra med viss kunskap om (enskilda) boenden för människor med psykiska funktionsnedsättningar.

 

Rapporten grundar sig på IVO:s tillsyn under 2015 och 2016 av tio enskilda boenden för personer med psykiska funktionsnedsättningar. De granskade boendena har varit sådana som har tillstånd att bedriva hem för vård eller boende, bostäder med särskild service och hem för viss annan heldygnsvård (korttidsboende).