När barn inte kan bo med sina föräldrar

2016 apr 04

Rapporter

Socialtjänstens uppföljning och kontakt med barn som bor i familjehem.

Sammanfattning

Underlaget till rapporten är 21 inspektioner under 2015 där IVO har granskat socialtjänstens uppföljning av familjehemsplacerade barn. IVO har också skickat en enkät till barn som är familjehemsplacerade i de granskade kommunerna, vilket också ingår som underlag för rapporten. Såväl inspektioner som enkäter syftar till att ge svar på frågan hur väl socialtjänstens uppföljning av familjehemsplacerade barn fungerar.

 

Övergripande frågeställningar är:

  • Hur hanterar socialtjänsten uppföljningen av familjehemsplacerade barn?
  • Vad tycker familjehemsplacerade barn om sin kontakt med socialtjänsten? 

 

Sammantaget visar inspektioner och enkätsvar att det är många delar av socialtjänstens uppföljning som fungerar tillfredsställande. De flesta av de familjehemsplacerade barnen vet exempelvis vem som är särskilt utsedd socialsekreterare, d.v.s. vem som har ansvar för uppföljning och kontakt mellan barnet och socialtjänsten, och hur de får kontakt med sin socialsekreterare. En klar majoritet av barnen tycker också att socialsekreterarna är lätta att prata med, lyssnar på dem och ger det stöd som de behöver. 

 

Det som däremot är allvarligt, ur de familjehemsplacerade barnens perspektiv, är att socialtjänsten inte träffar dem i den utsträckning som behövs för att kunna följa deras situation. Detta bekräftas av såväl inspektioner och enkäter som av socialsekreterarna själva. Det primära syftet med uppföljningen är att socialtjänsten ska försäkra sig om att barn har det bra i familjehemmen. I socialtjänstlagen (6 kap. 7 b § SoL) anges dessutom att socialtjänsten genom besök och enskilda samtal ska följa de familjehemsplacerade barnens hälsa, utveckling, sociala beteende, skolgång samt relationer till anhöriga och andra närstående. När en åtgärd rör ett barn är det också viktigt att barnet får relevant information och möjlighet att framföra sina åsikter. Bristande uppföljning kan leda till att barn och familjer inte får det stöd som de behöver. Det kan också innebära att missförhållanden i familjehemmen inte uppdagas och att situationen för de familjehemsplacerade barnen förvärras. 

 

I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2012:11) om socialtjänstens ansvar för familjehemsplacerade barn rekommenderas att socialtjänsten träffar barn fyra gånger per år för att få fullgod information om hur deras situation ser ut. Som framgår av underlaget för denna rapport träffar socialtjänsten vissa barn endast en gång per år eller mer sällan. Det är dessutom rimligt att anta att uppföljningen av familjehemsplacerade barn överlag har försämrats ytterligare med tanke på antalet ensamkommande barn som har kommit till Sverige under det senaste året. Ett flertal kommuner har, sedan framförallt hösten 2015, lex Sarah-anmält sig själva och då bland annat tagit upp att de inte hinner följa upp familjehemsplacerade barn. 

 

Enkätsvaren visar också att den bristande uppföljningen framförallt är på flickornas bekostnad. Oavsett vilken åldersgrupp som analyseras träffar pojkarna sin socialsekreterare oftare än flickorna. När hänsyn tas till samtliga åldersgrupper framgår att 58 procent av flickorna träffar sin socialsekreterare en gång per år eller mer sällan. Motsvarande andel för pojkarna är 38 procent. I åldern 16-17 år är det närmare 90 procent av flickorna som träffar sin socialsekreterare endast en gång per år eller mer sällan. För pojkarna i samma åldersgrupp gäller detta i 36 procent av fallen. Enkäten visar också att det framförallt är pojkarna som är nöjda med hur ofta de träffar någon från socialtjänsten medan många flickor vill träffa socialtjänsten oftare. Anledningen till att socialtjänsten träffar pojkar oftare än flickor går inte att utläsa av underlaget till denna rapport, men det är mycket angeläget att socialtjänsten själva uppmärksammar detta och analyserar vad det kan bero på. Det är visserligen främst behovet som ska styra hur ofta socialtjänsten träffar familjehemsplacerade barn, men det verkar osannolikt att behovet att träffa socialtjänsten skulle vara betydligt större hos pojkar än flickor, dessutom i samtliga åldersgrupper. 

 

När det gäller socialtjänstens uppföljning av familjehemsplacerade barn kan IVO också konstatera att många av bristerna som IVO har funnit i tillsynen är dokumentationsbrister. Det saknas många gånger uppgifter om vem som är särskilt utsedd socialsekreterare, vilken information som ges, om det har förts enskilda samtal med barnen, hur barn ser på dessa samtal och vad som sägs vid samtalen (t.ex. hur barn upplever sin situation). Även om detta i första hand är en dokumentationsbrist måste socialtjänsten ansvara för att dessa uppgifter är sökbara och enkla att få fram. Det måste vara möjligt att följa barnen och vid varje tidpunkt kunna se vilka åtgärder som vidtagits och vad som planeras. Saknas väsentlig information kan det vara svårt för socialsekreterarna att överblicka om familjehemsvården får avsedd effekt. Om socialtjänsten dokumenterar händelser av betydelse kan också familjehemsplacerade barn ta del av sin historia senare i livet. 

 

För att socialtjänsten ska kunna bidra till en säker vård och omsorg av god kvalitet när det gäller familjehemsplacerade barn är det sammanfattningsvis angeläget att socialtjänsten:

  • träffar familjehemsplacerade barn oftare

  • analyserar varför flickor får färre besök av socialtjänsten än pojkar samt vidtar åtgärder om det visar sig att detta inte är styrt utifrån de behov som finns

  • dokumenterar vem som är särskilt utsedd socialsekreterare, vilken information som lämnas till barnen och de samtal som förs.