När ledningen inte tar sitt ansvar...

2016 feb 01

Rapporter

Tillsyn av psykiatriska akutmottagningar

Sammanfattning

Inspektionen för vård och omsorg genomförde 2015 en tillsyn av samtliga åtta psykiatriska akutmottagningar med heldygnsverksamhet i Uppsala-Örebro sjukvårdsregion. Vid inspektioner intervjuades skötare, sjuksköterskor och läkare. Inspektionerna innehöll även möten med verksamhetsledningarna för återföring och dialog. Sammanlagt intervjuades 47 personer. Ytterligare 29 personer deltog vid återföringen av resultat. Därutöver granskades patientjournaler och styrande dokument. Tillsynen resulterade i att IVO riktade krav på åtgärder mot samtliga tillsynade verksamheter. Det betyder att verksamheterna måste genomföra förbättringar för att säkerställa en god vård. 

 

Denna rapport syftar till att beskriva resultatet av tillsynen utifrån verksamheternas förutsättningar att ge patienterna en vård som är säker men också jämlik – en viktig del i begreppet god vård. Förhoppningen är att resultaten kan bidra till lärande och utveckling av vården. 

 

När en patient söker sig till en psykiatrisk akutmottagning möts han eller hon av personal som ska bedöma behovet av psykiatrisk specialistsjukvård. Om det finns behov av vård ska personalen även bedöma hur akut behovet är. Oavsett om patienten besöker eller ringer till akutmottagningen så sker en bedömning av patientens behov. Det innebär att de som bemannar mottagningen och telefonrådgivningen måste ha tillräcklig kompetens för att bedöma de sökandes vårdbehov. Det innebär även att det måste finnas gemensamma kriterier för vad som ska ingå i en bedömning, liksom för hur det ska dokumenteras. Det får inte vara olika bedömningar och hantering utifrån vem som möter patienten. Risk för godtycklighet ska inte förekomma då den första bedömningen kan vara avgörande för fortsatt vård och behandling. 

 

IVO har i den genomförda tillsynen identifierat brister som medför en ökad risk för att vården blir mindre säker och mindre jämlik för de patienter som söker för akuta psykiatriska besvär. Det är framförallt följande brister som identifierats: Kunskapsnivån hos den personal som samtalar med patienter som ringer in till telefonrådgivningen varierar både mellan och inom mottagningarna. Kunskapsnivån hos den personal som möter patienter som söker vård på akutmottagningen varierar både mellan och inom mottagningarna. Brister i tydlighet kring syftet med och innehållet i samtalen med patienter, både telefonsamtal till rådgivningen och besök på mottagningen. Olika uppfattningar om vad en bedömning av en patient innebär och vem som ska göra den första bedömningen. Detta kan t ex medföra att den första och enda bedömningen av vårdbehovet görs av en skötare. I andra fall bedöms alla patienter av läkare efter att ankomstsamtalet genomförts. 

 

Vad som dokumenteras vid rådgivnings- och ankomstsamtal varierar mellan och inom mottagningarna. Som exempel kan nämnas samtal vid telefonrådgivningen som ibland inte dokumenteras och ankomstsamtal på mottagningen som enbart dokumenteras på en blankett och inte i journalsystemet. Ansvarsfördelningen mellan primärjour och bakjour är delvis personbunden, men skiljer sig även mellan mottagningarna. På vissa mottagningar ska primärjour alltid konsultera specialistläkare och på andra endast i de fall det bedöms behövas. 

 

I en del fall kände ledningen till ovan nämnda brister, men hade inte närmare analyserat och åtgärdat dem. I andra fall fick ledningen kännedom om dem i samband med IVO:s återföring av inspektionsresultaten. IVO anser därför att det finns svagheter i den dagliga ledningen och styrningen av verksamheterna. Verksamhetsansvariga måste veta hur verksamhetens vardag ser ut, ha patienten i fokus och agera när det behövs. 

 

Det saknas också systematiska uppföljningar (egenkontroll) i tillräcklig omfattning för att motverka patientsäkerhetsrisker och främja en god vård i arbetet på de psykiatriska akutmottagningarna. Ett metodiskt arbete som syftar till att nå en säker vård av god kvalitet måste därför prioriteras. Detta arbete måste i större utsträckning vara en naturlig och integrerad del i såväl vårdgivarnas som de verksamhetsansvarigas ledning och styrning av verksamheten.