Våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld

2014 feb 01

Rapporter

Slutrapport från en nationell tillsyn 2012–2013.

Sammanfattning

Under åren 2012–2013 har en nationell tillsyn genomförts av Socialstyrelsen och sedan den 1 juni 2013 av Inspektionen för vård och omsorg (IVO) av kommunernas, hälso- och sjukvårdens samt kvinnojourernas arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Tillsynen har omfattat:

  • 60 kommuner/stadsdelsnämnder
  • 90 verksamheter i alla landsting/sjukvårdsregioner 
  • 30 kvinnojourer 

Tillsynen ger en övergripande bild av kommunernas, hälso- och sjukvårdens samt kvinnojourernas arbete inom området och av hur gällande lagstiftning och föreskrifter följs. Tillsynens resultat ger även en uppfattning om hur våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld uppmärksammas samt får stöd och vård inom de olika verksamheterna.


Nedan följer en kort redogörelse för de viktigaste problemområden som 
tillsynsmyndigheten uppmärksammat i tillsynen.


Kommunerna

60 kommuner och stadsdelsnämnder ingår i tillsynen. 22 av dessa ingick i en 
tidigare nationell tillsyn som genomfördes av länsstyrelserna 2008–2009. 
I 50 av 60 kommuner har tillsynsmyndigheten funnit brister och ställt krav på 
åtgärder. De kommuner som fått krav på åtgärder har fått redovisa vilka åtgärder som vidtagits med anledning av bristerna. En uppföljande tillsyn pågår och kommer att fortsätta under 2014 i några kommuner med stora brister.

 

Det finns stora skillnader mellan de granskade kommunerna och stadsdelsnämnderna när det gäller deras arbete med våldsutsatta kvinnor samt barn som bevittnat våld. Skillnaderna kan innebära att våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld uppmärksammas och får stöd utifrån var de bor snarare än utifrån deras behov.

 

I tillsynen framgår att det finns några kommuner som har utvecklat och 
förbättrat sitt arbete med att ge stöd till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld.

 

Sammanfattningsvis kan IVO utifrån denna tillsyn konstatera att kommunernas arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld inte förefaller ha förbättrats nämnvärt sedan den förra nationella tillsynen gjordes. Trots att lagstiftningen är tydlig om kommunernas ansvar för området och att det dessutom sedan den förra nationella tillsynen gjordes har utkommit allmänna råd, utbildningsmaterial och vägledning från Socialstyrelsen i syfte att ge stöd till personal som arbetar inom området så brister många kommuner i att ta sitt ansvar.

 

Lagstiftningens krav följs inte i alla kommuner vilket innebär en fara för 
rättssäkerheten. Det är stora skillnader mellan kommunerna både avseende 
kompetens inom området och kvaliteten i arbetet. Det finns bra kommuner som lever upp till lagstiftningens krav och som bedriver verksamhet av god kvalitet men de är fortfarande få i denna tillsyn. I de kommunerna finns ofta särskilda verksamheter eller särskilt ansvariga personer som arbetar med målgruppen. 

 

IVO vill framhålla att kommunernas kvalitetsarbete inom området våld i nära relation måste förbättras. Mål för kommunernas arbete inom våld i nära relation saknas, kartläggning inom området har sällan gjorts och statistik saknas i många kommuner. Den övergripande uppföljningen inom området är bristfällig. Det kan medföra att man inom kommunen inte vet hur många ärenden man haft under ett år, vilka insatser man gjort och vad dessa insatser har inneburit för enskilda. I många kommuner finns en bristande styrning och ledning från ansvariga nämnder och chefer och det är en stor omsättning av personal, särskilt inom socialtjänstens myndighetsutövning. Området våld i nära relation har inte varit prioriterat trots att detta enligt lagstiftningen är socialtjänstens ansvar.

 

De brister som IVO främst uppmärksammat är:

  • Utredning och dokumentation av våldsutsatta kvinnor saknas eller brister
  • Barn uppmärksammas inte eller utreds inte 
  • Serviceinsatser sker istället för utredning med beslut och bistånd 
  • Rutiner saknas eller är bristfälliga 
  • Bristande kompetens och kvalitet 
  • Långsiktigt stöd och uppföljning brister 
  • Riskbedömning eller strukturerade bedömningsmetoder används sällan 

Handlingsplaner saknas eller är bristfälliga i många kommuner. Kommunernas  arbete med särskilt utsatta grupper som våldsutsatta äldre kvinnor, våldsutsatta kvinnor med funktionsnedsättning, våldsutsatta kvinnor med missbruksberoende, våldsutsatta hbtq-personer samt arbetet mot hedersrelaterat våld måste utvecklas i flertalet kommuner. 

 

Inom äldreomsorgen och omsorgen om funktionsnedsatta behöver kunskapen och arbetet inom området förbättras i majoriteten av kommunerna. Arbetet med våldsutövare har i många kommuner utvecklats och fler kommuner arbetar med mer riktade stödinsatser och särskilda metoder. I andra kommuner saknas det helt arbete med våldsutövare. 

 

IVO har noterat att det skett vissa förbättringar inom familjerättens arbete med vårdnad, boende och umgänge sedan den förra nationella tillsynen. 

 

I de kommuner där arbetet med våld i nära relation fungerar bättre kan enligt IVO dessa faktorer vara bidragande: 

  • Området våld i nära relation är ett viktigt och prioriterat område för alla (politiker, chefer, socialsekreterare) och det finns tydlig styrning och ledning 
  • Kompetens finns inom området – kommunen har särskilt ansvariga personer eller verksamheter 
  • Tydliga och kända rutiner finns 
  • Våldsutsatta kvinnors behov av stöd och hjälp utreds och de får det stöd de behöver 
  • Dokumentationen är tydlig, särskilda metoder och manualer används för att fråga om våld 
  • Riskbedömningar görs med särskilda instrument/metoder 
  • Barn uppmärksammas, utreds och får stöd 
  • Insatser följs upp i enskilt ärende och på övergripande nivå 
  • Samverkan fungerar internt och externt med andra aktörer som till exempel hälso- och sjukvård, polis och kvinnojour 

 

Hälso- och sjukvården

Alla landsting och sjukvårdsregioner ingår i tillsynen. 90 verksamheter har 
granskats inom fyra olika områden:

  • Somatisk akutmottagning
  • Vårdcentral 
  • Gynekologisk mottagning 
  • Psykiatrisk öppenvårdsmottagning 

Tillsynen av hälso- och sjukvården visar att landsting och sjukvårdsregioner har tagit fram olika riktlinjer, rutiner och planer inom området. Dessa är dock i olika omfattning kända eller används i olika grad i verksamheterna som granskats. Mål, statistik och kartläggning inom området saknas ofta.

 

Det är skillnader mellan de granskade verksamheterna. Våldsutsatta kvinnor 
och barn som bevittnat våld är en viktig målgrupp för vissa verksamheter medan andra anser att detta inte berör dem eller är inte hälso- och sjukvårdens ansvarsområde.

 

Det systematiska kvalitetsarbetet behöver utvecklas. Vårdgivaren verkar i liten omfattning följa upp verksamheternas arbete inom området. Risken är stor att vården blir ojämlik.

 

Barn som misstänks fara illa identifieras inte alltid och när misstanke om detta finns anmäls det inte alltid till socialtjänsten. Det är stora skillnader mellan olika verksamheter och deras kunskap om anmälningsskyldigheten och antalet anmälningar som har gjorts till socialtjänsten.

 

IVO har konstaterat brister i 28 av de granskade verksamheterna. I besluten 
har IVO ställt krav på åtgärder där brister konstaterats. Bristerna har i huvudsak rört:

  • Anmälningsskyldigheten
  • Det systematiska kvalitetsarbetet 
  • Samverkan 

 

Förbättringsområden som IVO konstaterat är bland annat att kompetensen inom området behöver utvecklas, rutiner för dokumentation om våld behöver upprättas och uppföljning och egenkontroll behöver förbättras. 

 

I tillsynen framkommer att bristande kompetens inom området, avsaknad av rutiner, stor omsättning av personal och tidsbrist kan vara olika faktorer som medfört brister i verksamheternas arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. 

 

De verksamheter som överlag fungerar bättre och har mindre brister inom hälso- och sjukvården är gynekologiska mottagningar och psykiatriska öppenvårdsmottagningar. Där finns det ofta kompetens inom området, särskilda barnansvariga, kunskap om anmälningsskyldigheten, rutiner med mera. 

 

När arbetet fungerar bättre kan det bero på bland annat att området har varit prioriterat och viktigt för vårdgivare och verksamhetens ledning, att det finns kompetens om området, att rutiner finns kring till exempel samverkan, dokumentation och anmälningsskyldighet, och att barn som far illa uppmärksammas och att detta anmäls till socialtjänsten. 

 

Kvinnojourerna

Tillsyn har genomförts av 30 kvinnojourer. I granskningen ingår kvinnojourer som har avtal eller överenskommelse med kommuner och arbetar med att ta emot kvinnor som har bistånd enligt SoL. När kvinnojourer utför insatser enligt SoL gäller lagen i tillämpliga delar för verksamheten.

 

Kvinnojourerna är viktiga aktörer och gör ofta ett bra arbete när det gäller 
stöd, hjälp och skydd för våldsutsatta kvinnor och barn. Kvinnojourerna har mycket erfarenhet och kunskap inom området och arbetar med att utveckla 
verksamheterna. Det finns dock skillnader mellan kvinnojourerna och deras arbete.

 

Kvinnojourerna är i sitt arbete delvis beroende av att kommunerna fungerar 
bra och tar sitt ansvar för att uppmärksamma och ge stöd till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. När det gäller samverkan med kommunerna framgår att det är stora skillnader mellan olika kommuner i hur samverkan fungerar.

 

I tillsynen har brister konstaterats i 22 av de 30 granskade kvinnojourerna. 
De flesta kvinnojourerna har redan åtgärdat bristerna. Bristerna innebär bland annat att:

  • Kvalitetsarbete är bristfälligt i enlighet med ansvaret som utförare av socialtjänst 
  • Rutiner för rapportering enligt lex Sarah saknas 
  • Dokumentationen för enskilda personer saknas eller är bristfällig 

 

Enskilda tillsynsärenden

Socialstyrelsen har genomfört tillsyn av närmare 100 enskilda tillsynsärenden inom området under perioden 2011-2013. Ärendena rör i huvudsak klagomål mot socialtjänsten. Bristerna är liknande de som uppmärksammats i den nationella tillsynen. Brister har konstaterats i 1/3 av de granskade ärendena. I några fall har Socialstyrelsen riktat omfattande kritik, till exempel i tillsyn av ärenden där kvinnor har avlidit till följd av våld från närstående. 

 

Kritiken i tillsynens beslut har bland annat handlat om att:

  • Våldsutsatta kvinnor inte utreds eller att utredningarna är bristfälliga
  • Dokumentationen brister 
  • Barn varken uppmärksammas eller utreds 
  • Insatser sker som service utan biståndsbeslut 
  • Riskbedömning saknas


Omfattande utvecklingsarbete pågår

Avslutningsvis kan IVO konstatera att det efter tillsynen pågår ett omfattande utvecklingsarbete inom området inom kommunerna, hälso-och sjukvården samt kvinnojourerna. Om detta utvecklingsarbete fullföljs kommer kommunerna, hälso- och sjukvården och kvinnojourerna följa lagstiftningens krav och bedriva verksamhet av god kvalitet. IVO anser att det är hög tid nu, 2014, att kommunerna tar sitt ansvar och i samverkan med hälso-och sjukvården och kvinnojourerna samt andra aktörer medverkar till att alla våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld, oavsett var de bor i landet, uppmärksammas och får det stöd, vård och omsorg de har behov av samt rätt till, på kort och på lång sikt. IVO kommer under 2014 genomföra uppföljande tillsyner inom området för att kontrollera att gällande bestämmelser följs och att brister har åtgärdats.