Risker för samsjukliga patienter

Samsjukliga patienter riskerar att drabbas av bristande tillgång till vård och omsorg.

Personer med funktionsnedsättning, missbruksproblem eller psykiatriska diagnoser är alltid utsatta för risken att drabbas av brister kopplat till samverkan inom och mellan vård och omsorg. Personer med samsjuklighet är särskilt utsatta.

 

Personer med samsjuklighet har ofta flera vårdkontakter och får ofta omfattande stöd från omsorgen. Det saknas ofta kunskap om psykiatriska tillstånd eller funktionsnedsättningen inom den somatiska vården. Det här är människor som ofta är både socialt och ekonomiskt utsatta. 


Bristande kunskap försvårar tillgång till vård

När personer med funktionsnedsättning, missbruksproblem eller psykiatriska diagnoser får somatiska besvär tas deras besvär inte alltid på allvar. Patienternas grunddiagnoser tycks försvåra bedömning och behandling av de somatiska besvären, vilket kan resultera i att vård på lika villkor inte ges till dessa personer.


Brist på kunskap om psykiatriska diagnoser hos vårdpersonal i primärvård och i den somatiska specialistvården försvårar undersökningar och anamnesupptagningar.


Det ökar risken för att diagnoser missas eller fördröjs och att patienter med psykiatriska grunddiagnoser inte får adekvat behandling. Det kan leda till allvarliga konsekvenser för dem som drabbas, med sämre behandling och ökad dödlighet.

 

Samverkan brister i vården av patienter med samsjuklighet

Många gånger har personer med samsjuklighet flera vårdkontakter samtidigt. Övergången mellan vårdformer är en särskilt riskfylld del i vårdprocessen. Problem i samverkan finns både mellan verksamheter inom hälso- och sjukvården samt mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten.

 

Helhetssynen uteblir

I tillsynen har IVO sett att när ansvaret för omvårdnadsinsatser och medicinska insatser delas mellan olika huvudmän ökar risken för att insatserna för patienten blir fördröjda eller uteblir. En del av problemet grundar sig i att huvudmännen inte upprättar en samordnad individuell plan (SIP) som tydliggör ansvarsförhållanden. Helhetssynen kring patienten uteblir. Idag görs också hårdare bedömningar av vad en patient klarar av på egen hand.

 

Samsyn kan saknas

Bristande samverkan mellan huvudmännen kan bero på att det inte alltid finns en samsyn när det gäller samsjuklighet, att det är svårt att komma i kontakt med berörda verksamheter, att en fungerande samverkan ofta är personbunden, att geografiska avstånd försvårar samverkan, att kostnadsansvaret mellan kommuner och landsting är oklart samt att olika kommuner tolkar regler och lagar olika.


Ämne