Barns rätt till familjehemsvård av god kvalitet

Sammanfattning

Barn som placeras i familjehem är en utsatt grupp med bland annat större risk för psykisk och somatisk ohälsa när de blir vuxna. Eftersom en misslyckad familjehemsplacering kan medföra negativa konsekvenser för barnet bland annat i form av byte av familjehem eller insats är det viktigt att socialtjänstens utredningar av barn och familjehem fungerar bra. Socialtjänsten ansvarar för att barnens behov under vårdtiden tillgodoses, de måste därför ha kännedom om varje enskilt barns behov samt följa vården noga. Att socialtjänstens myndighetsutövning fungerar väl är en förutsättning för att de placerade barnens behov kan tillgodoses.

IVO har under 2016 granskat myndighetsutövning angående familjehemsplacerade barn i 22 kommuner (0-17 år). Underlaget till rapporten är dessa granskningar samt en enkät som skickats till 52 kommuner (75 % svarsfrekvens). I enkäten ställdes frågor om socialtjänstens organisation, kompetensförsörjning samt myndighetsutövning, framförallt vid omplaceringar av ensamkommande barn.

Syftet med rapporten är att ge en bild av hur de familjehemsplacerade barnens behov beaktas i socialtjänstens myndighetsutövning. Fokus är att beskriva:

• Hur barnens bästa beaktas i utrednings- och uppföljningsarbete
• Hur familjehemmen utreds av socialtjänsten
• Hur socialtjänsten organiserar sitt arbete med familjehemsplacerade barn
• Hur socialtjänstens systematiska egenkontroll av verksamhetens kvalitet angående barn som placeras i familjehem bedrivs

Fortsatt flera brister i myndighetsutövningen

I tidigare tillsyner har IVO sett brister i socialtjänstens myndighetsutövning angående familjehemsplacerade barn. I denna granskning av 22 kommuner ser vi att det fortfarande är ett problemområde. Det var bara en kommun som inte ansågs ha några brister i sitt arbete med familjehemsplaceringar av barn.

Främst handlade bristerna om:

• Långa utredningstider för barn och bristande, ibland obefintliga, familjehemsutredningar

Utredningar av barn sker inte skyndsamt och vid flera tillfällen överstiger socialtjänsten den lagstadgade tiden. Familjehemsutredningar är ofullständiga och ibland utreds inte de hem där barnen placeras alls. Trots att hemmets lämplighet inte utretts av socialtjänsten placeras barn i sådana hem. Det är främst utredningar av de konsulentstödda familjehemmen som är bristfälliga eller obefintliga.

De konsulentstödda familjehemmen är familjehem som rekryterats av privata aktörer vilka säljer hemmens tjänster till kommunerna.

Även om privata aktörer gör utredningar av familjehemmen, har socialtjänsten en skyldighet att själva utreda ett hems lämplighet innan beslut om en varaktig placering kan tas. I de fall socialtjänsten inte gjort någon egen utredning har IVO betraktat hemmen som outredda. Om hemmen inte utreds ökar risken för sammanbrott, dvs. att barnet måste flytta från familjehemmet. Eftersom ett sammanbrott är ett misslyckande som kan resultera i allvarliga konsekvenser för barnet är det viktigt att socialtjänsten inte förlitar sig på konsulentverksamheters utredningar utan fullföljer sin skyldighet att göra egna utredningar.

• Barn och familjehem matchas inte med varandra

För att säkerställa att familjehemmet kan tillgodose barnets individuella behov ska en matchning göras av barnets behov och det enskilda familjehemmets möjlighet att tillgodose dessa. Det görs dock inte vid alla placeringar. För att kunna genomföra en matchning krävs att det finns utredningar av god kvalitet av både barn och familjehem. När utredningarna brister försvårar det möjligheten att göra en bra matchning.

• Det finns inte alltid planer för uppföljning av barnens vård

Det finns inte alltid vård- och genomförandeplaner där syftet med vården i familjehemmet samt vårdens genomförande ska specificeras. Det är främst genomförandeplaner som inte upprättas vilken försvårar arbetet med att följa upp de insatser som barnet har rätt till. Det innebär också att det då saknas underlag inför de överväganden eller omprövningar av vården som ska ske minst var sjätte månad.

De ensamkommande barnen är särskilt utsatta

Kommunerna påverkades mycket av den stora tillströmningen av ensamkommande barn under 2015. Tillsynen visar att de ensamkommande barnen är överrepresenterade bland de barn som påverkas av socialtjänstens brister i myndighetsutövningen. Det är till exempel vanligare att ensamkommande barn inte utreds skyndsamt eller placeras i hem som inte blivit utredda. Det kan bland annat bero på att de ensamkommande barnen oftare placeras i konsulentstödda familjehem, vilka inte alltid utreds av socialtjänsten. Eftersom ensamkommande barn är extra utsatta, krävs för denna grupp ett aktivt förändringsarbete.

Faktorer som kan påverka att brister uppkommer och att de ensamkommande barnen blir särskilt drabbade:

• Socialtjänsten har svårt att rekrytera personal. Rekryteringssvårigheter leder till att det anställs personal med annan kompetens än socionomexamen och socionomer med kort yrkeserfarenhet. Personalomsättningen är också hög bland socialsekreterarna, vilket leder till bristande kontinuitet för barnen. Det har blivit än mer kännbart i de enheter som endast arbetar med ensamkommande barn. Det pågår dock ett arbete bland kommunerna för att säkra såväl bemanning som personalens kompetens.
• Då socialtjänsten ofta är organiserad så att de ensamkommande barnens ärenden handläggs av särskilda enheter eller socialsekreterare har de haft en extra ansträngd arbetssituation.
• Handläggningen av ensamkommande barn har inte alltid en tydlig struktur. Det saknas till exempel rutiner och strukturerade arbetssätt.

Kommuner missar viktiga lärdomar

En annan brist som identifierats i granskningen är att verksamheterna inte utför en systematisk egenkontroll av verksamhetens kvalitet. Det har antingen inte funnits planer för egenkontroll eller inte hunnits med. Det är inte förrän verksamheterna följer upp sina åtgärder och arbetssätt som de kan säga något om deras effektivitet. Ibland kan en åtgärd som tros förbättra kvaliteten ha motsatt effekt eller ge en påverkan någon annanstans.

Det är också viktigt att socialtjänsten tar vara på barnens synpunkter då det är en viktig informationskälla. Barnens erfarenheter bör i större utsträckning beaktas i egenkontrollen för att kunna utvärdera om verksamheten har uppnått målet att verka för barnens bästa.

Ett flertal av de kommuner som granskats i denna tillsyn har upplevt den egengranskning de fått i uppdrag av IVO att göra som ett användbart verktyg för fortsatt egenkontroll och kvalitetsuppföljning. Flera kommuner har även tillfrågat IVO om möjligheten att använda de mallar som IVO tillhandahöll och som utgjorde underlaget för egengranskningen (Bilaga 2) i sitt fortsatta arbete med egenkontroll. Det är därmed tydligt att egengranskning fyller ett syfte genom att bidra till ökat lärande om de egna verksamheterna, och är till nytta för verksamheter som vill utveckla sin egenkontroll. Till skillnad från checklistor, som vissa kommuner använder sig av, är egengranskning ett hjälpmedel för att säkerställa inte bara för att en åtgärd är genomförd utan även granska hur den är genomförd och vilka effekter den fått.